jag vill ha en värld som inte förminskar mig utan istället konstant lyfter mig upp till nya höjder. Höjder inom mig själv som alltid finns tillgängliga men som det aldrig byggs en trappa till för att miljön runtomkring mig diregerar min uppmärksamhet åt andra hål. Åt håll som är missriktade, som ger ett intryck av att de har betydelse men som i slutändan, med livets slutgiltighet, helt klart är meningslösa.

Som att bygga ett rykte. Som att göra något viktigt. Som att åstadkomma något. Som att göra andra människor glada på bekonstnad av sig själv. Som att det finns någonting överhuvudtaget som man ska göra i sitt liv.

Ibland när de här tankarna slår mig så tänker jag att kan det kanske vara så att jag resonerar på det här viset för att jag vill undgå att göra tuffa saker. Att jag vill radera iden om att jag måste åstadkomma någonting för att jag vill vara lat. Tanken slår mig och jag kan inte själv säga om det finns någon sanning i den. Någon dag hoppas jag att någon kommer att läsa det här och kanske kan de då dra paralleler i hur jag beteede mig i mitt liv och hur jag resonerade kring mitt ansvar till världen runtomkring. Jag kan säga att det vore intressant att veta resultat men egentligen tror jag inte att det spelar någon roll.

Jag lever mitt liv. Jag gör det som känns rätt, inte det som känns bekvämt. Om det är någon röd tråd som följt mig i mitt liv så är det det. Jag söker utveckling och tillväxt och den finner jag alltid genom att sätta mig själv i obekväma situationer. Så jag har aldrig varit en tillhängare till komfort. Det känns rätt att leva så, därför gör jag det. Om vi gör det som känns rätt, och inte lever för mycket i det förflutna, utan konstant acceperar och lyssnar på de behov vi känner av i nuet. Lever vi då inte objektivt ett meningsfullt och korrekt liv?

Det är så det känns från den position jag skriver det här ifrån. Mitt i livet. Mitt i händelseförloppet. Jag låter mig själv lösas upp. Jag tänker inte särskilt mycket. Jag låter mitt hjärta ledsaga mig. Det känns ofta som att hjärtat har en djupare anslutning till världen än tankarna. Tankarna påstår att de existerar i ett slags vakumm inne i huvudet, där allting är abstrakt och saker och ting kan avhandlas utanför världen. Där inne bygger de upp en osynliga mur av kontruktioner och abstrakta ideer som effektivt avskiljer oss från världen runtomkring. Inte för att det någonsin är möjligt att utskiljas från världen. Men det känns så, och vi inbillar oss det. Sedan lever vi vårt liv utifrån den föreställningen.

Att leva genom hjärtat är som att konstant acceptera allting omkring oss och ständigt anpassa oss. Hjärtat blundar inte för vad som händer. Hjärtat låtsas inte som att saker gör ont när de gör ont. Den undanhåller inte glädje från oss för att det skulle finnas någon ide om att vi inte fötjänar den. Hjärtat är oskyldigt som ett barn.

De orden jag nu precis har skrivit har kommit rakt från hjärtat. Det är så här jag känner just nu. Tankarna har hållit sig borta förutom från att rätta några stavfel och meningsuppbyggnad. Tankarna har fungerat som ett verktyg istället för en chef som bestämmer vad som är rätt och fel. Vad vill jag säga med det hela? Ingenting särskilt.