författarskapet är mitt sätt att sätta mig själv på plats.

utan orden så är jag bara en löst flytande röra av tankar, ofullständiga planer och ideer

utan orden så glider jag iväg in i mitt liv

det är härligt och lockande,

att bara försvinna iväg,

låta mig själv få tyna bort,

låta vardagsrutinerna och vardasproblemen ta över,

inte tänka så mycket,

inte oroa sig så mycket

bara existera.

det är frestande att ge upp.

att inte anstränga mig för att utvecklas eller göra bättre ifrån mig,

att inte anstränga mig att göra det som är svårt,

men som jag vet gör gott för mig och de omkring mig.

de handlingar som gör gott för oss alla

för egentligen sitter i alla i samma soffa

och ser våra liv glida förbi på tv skärmen

utan att ställa krav så vill jag säga att vi borde vara snälla mot varandra

vi borde ge plats åt varandra

men det är frestande att inte anstränga sig

för att förstå sig själv

man vill inte spendera all sin tid på det,

men spenderar man ingen alls så tynar man bort.

är det så inte en bra sak att tyna bort? inget mer ego. inga fler behov.

men man mister då också sin möjlighet att interagera med världen

man försöker då att ta sin fot ut ur världen

vilket inte går, men som man lätt kan intala sig att det går

vem vill stå ensam här i världen?