låt mig falla på plats i världen

låt mig få falla på min plats

be mig inte att vara någon annan än just den jag är

för mitt ärliga jag existerar redan, det är inget jag måste leta efter

du kan vara utrymmet för mig att,

naturligt falla på plats

men du kan även vara den som ber mig

att sätta på en mask

ofta så att du kan känna igen mig

ofta så att du kan sätta mig på plats

kan inte du, och jag, samarbeta?

kan vi inte båda två öppna oss för varandra

utan att begära någonting?

kan vi våga existera i varandras närvaro?

om vi inser att vi inte trivs med varandra,

kan vi ta avstånd?

vågar vi säga nej?

om vi låtar varandra existera,

och vi vågar säga nej,

finns det då några problem?