det finns ingen substans att göra solid

det finns ingenting att förstå

det finns inget stort berg som ska bestigas och det finns ingen utsiktplats längst upp

där man kan blicka ut över sin resa.

Iden att det finns en resa att göra under vår livstid bygger på att det finns någonstans att starta ifrån, och någonstans där man går i mål

vi början vår “resa” från avgrunden och avslutar den i avgrunden

det spelar ingen roll vad vi gör emellan de två

när jag skriver de orden menar jag inte att våra gärningar är meningslösa

jag menar inte att vi inte kan välja glädjen istället för sorgsenhet i varje ögonblick

jag menar bara att det spelar ingen roll om du uppnår det där som du tänker att du måste uppnå för att vara värdefull

eller för att du ska ha spenderat din tid väl.

Resan existerar inte för när vi ligger i vår dödsbädd spelar ingenting roll utom att vi är fyllda med glädje och inte sorgsenhet.

Jag tänker ofta att mitt liv är något som jag ska skapa och bygga, min personlighet och förståelse av världen är något jag ska arbete på tills den är komplett och nyanserad. Tills jag vet mycket och kan hantera mycket i världen runtomkring mig. Som om världen och möjligheterna som finns i den är en lös dimma som kräver, eller inbjuder, till att jag skal ta klivet in och få ordning på den. Skapa system och struktur. Som att det finns en gömd väg jag ska följa eller leta efter och först när jag funnit den så ger mitt liv mening. Det är detta som är min resa och stora ändamål. Men hela tiden blir jag konfronterad med iden att ingenting jag gör spelar någon roll. Det finns inget som jag ska uppnå. Den enda pressen att göra någonting alls här i världen är den jag skapar själv. Jag kan piska mig själv ständigt och outröttligt när jag inte lever upp till de mål som är satta av världen runtomkring mig eller så kan jag acceptera att jag gör det jag kan i varje ögonblick. Det finns ingenting som jag bör göra. Bara sådant som jag kan göra och de jag inte kan göra. Vad som skiljer de två är utom min kontroll. Vad är det som gör att jag inte vill äta chokladglass utan vaniljglass? Vad är det som gör att jag avstår från att äta skräpmat eller att jag äter tills jag blir tjock? Är det en inre viljekraft och disciplin? Hur kommer det sig så att jag styrkan att säga nej eller inte? Kanske har jag lärt det under min uppfostran. En uppfostran jag inte valt själv. Allting är en tillfällighet. Man kan hata sig själv eller acceptera sig själv i varje ögonblick.

Att försöka förstå sig själv, eller att försöka skapa substans av den otydliga dimman som är en själv är att försöka se sin egen panna. Du är alldeles för involverad. Någon som står och tittar på dig kan å andra sidan inte se hela din panna, bara utsidan. Så var finns förståelse att finna? Vad innebär det att gå på en resa genom livet, när resan börjar på en plats vi inte känner till och slutar på en som ter sig likadan, bara annorlunda. Världen är fantastiskt otydlig och oresonabel. Den existerar bara och allting lever i samspel med allting annat. Det är bara människan som anstränger sig för att försöka förstå den. Men att försöka förstå världen är som att lägga sin älskade på operationsbordet och börja skära.