Tvåtusen år kan jag sitta här och vänta på dig

i en evighet och lite till ska jag hålla ditt minne kärt

det är en lycka att få låta ditt söta namn passera på mina läppar

jag bokstaverar det bara för att dra ut på spänningen

du skulle kunna dra mig ner genom hellvetet

jag skulle följa dig likt en hund i koppel,

jag undrar om du förstår att du har mig lindad runt ditt finger

jag undrar hur verkligeheten ser ut från dina ögon

är det den lika tydligt och lugnt skvalpande som min?

har den befästs med armeringsstål så att den ska tåla allt världen slänger dess väg?

tvåtusen kan jag leva mitt liv

men utan dig vid min sida kommer jag alltid att längta

innebär längtan och den ihärdiga väntan att jag inte kan acceptera min situation?

vad sägs om att jag acceptar den situationen som jag anser mig befinna mig i

att ditt hjärta kommer bulta tillsammans med mitt tills jag dör och det är därför jag sitter här och väntar

för även om jag kan

och kommer

leva det här livet på egen hand

så finns det inte en enda del som vill

jag vill känna djupt den förening som existerar bland allt levande

jag vill hänga mig själv i en rent andlig from

upphöra att existerar som ensam själ, låta en bli två

och två bli allt,

aldrig har jag kommit så nära den verkligheten än när du och jag gick sida vid sida,

då var det antagligen du och jag som löstes upp och smälte in i världen

eller världen som löstes upp omkring oss,

ett en förening utan gränser

en absolut upplösning,

frihet i detta liv.

Den gyllene hägring ligger där som ett sött körsbär

för alltid utom räckhåll.