När förändringen knackar på din dörr

öppnar du antagligen, eller så kommer han tillbaka och sätter ditt hus i lågor

då får du slänga dig ut genom fönstret

och när du ligger där i det kalla leriga gräset

utan byxor och nyvaken

så kan du kolla upp och se din eviga följeslagare skaka på huvudet

“varför kan du inte låta mig få behålla någonting?!” kan du vråla

till svar får du endast

den tysta nattens mörker

som är varken hotfullt eller hånande

bara tomt och evigt väntande

redo att ta emot dig när du har modet

att resa dig och börja om.