nu står jag här

innanför dörren

som jag var så nervös att passera genom

på den här sidan…

sitter nervositeten kvar

men den har en annan smak

inte längre så talar den i osäkerhetens språk

utan nu talar den i rädsla,

rädsla att jag ska bli utslängd ur denna nya värld

som jag har beviljats tillträde till

jag är nervös för att allt är för bra för att vara sant

att det någonstans måste vara något fel

något som förklarar den här situationen

för plötsligt känner jag mig sedd

plötsligt får min själ utrymme att andas

den får utrymme att andas

i ditt leende,

i din besvarande blick

när jag säger att jag älskar dig

din blick som varken säger nej eller drar mig in

utan istället bara låter min kärlek få existera

varken bekräftar eller nekar den.

Aldrig förr har jag tillåtits existera precis som jag är

det är inget fel med mig

det finns bara sånt som du älskar med mig

och sådant som får tillåtelse att existera

jag slutar existera i din närvaro

hela mig personlighet är uppbyggd av vad jag motsätter mig och vad jag föredrar

med dig finns inget av det

det finns bara

existens utan ansträngning

en porlande bäck

ett skrattande barn.