När världen känns stor och otillgänglig

överväldigande som en bulldozer

när allting bara har lagts på hög för länge

och det känns som det håller på att brista

eller det kanske redan har brustit

så ska du veta att du inte är ensam

att svårigheterna i den här världen,

aldrig var menade att mötas på egen hand

att ingen som någonsin kommit någon vart

kom dit på egen hand.

Det finns en avgrund

emellan att vara den i behov av hjälp

och att bli hjälp

när man står och tittar ner i den

är det inte ovanligt att man får svindel

och ryggar tillbaka,

även fast allt som behövs är ett enstaka kliv för att ta sig till andra sidan

men i takt med att svindeln slår in

sträcker avgrunden på sig

tills den i ens fantasi är en lång ravin

som även om man tog sats och hoppade,

skulle visa sig alldeles för bred.

Det är då man måste stoppa sig själv,

ta två steg tillbaka och komma ihåg:

att för att bli hjälpt måste man sträcka ut sin hand,

och så länge man har sin familj runtomkring sig,

så kommer den handen alltid att bli besvarad.

Vad avgrunden symboliserar kan vara,

stolthet, rädsla, okunskap,

det är inte så viktigt vad utan det viktiga är

att man påminner sig själv att den inte existerar,

det är ett spöke som man ger liv i sitt huvud,

genom att oroa sig och tänka för mycket,

sanningen är att hjälpen,

om man behöver den,

aldrig nånsin är längre än en utsträckt hand bort.