Varje gång beroendet tar kontroll över mig så är det just det: Jag låter det ta kontroll av mig. Jag ser inte tillräckligt klarsynt for att kunna se det för vad det är. Inget mer än en tanke som uppstår i mitt medvetande.

De gångerna när jag ger vika för beroendet och tar den där snusen som jag längtar efter så är det jag som misslyckas med att se min upplevelses natur. Beroendet är en flyktande tanke som ger mig löftet om en bättre eller tryggare upplevelse än vad jag har nu. Men så fort jag ser tanken i dess kontext så är det som en exponerad människa i mitten av ett torg när alla runtomkring samtidigt inser att hen är exponerad. Tanken flyr. Den upphör att existera.

Lockelsen att ta en snus som uppstår från ingenstans, återgår till dess grotta så fort den blir uppmärksammad. Kom ihåg att beroende av något som är skadligt, berättar om en människa som misslyckas med just detta. Som är borttappad i sina tankar.