Tomheten är min tillflyktsort

men den är även min fotkedja

tryggheten som den erbjuder mig

kan göra mig handlingsförlamad

den kan få mig att inte vilja ta del i livet

eftersom jag vet att den alltid erbjuder sitt lugn till mig

samtidigt är det den plats jag känner mig hel

den plats där allting är inkluderat.

Att spela med i den här världens spel

är detsamma som att tappa bort sig i det,

om jag hela tiden var medveten om vad

som är den sanna substansen av universum

kunde jag inte leka med,

tomheten rånar mig från min fullständiga tillgivenhet

och skyddar mig samtidigt från allt ont,

den ger mig en basnivå som är odödlig

en trygghet inför den tomhet som komma skall

i slutet av mitt liv,

det är en välsignelse och förbannelse.

Mitt ego kämpar emot.

Jag är rädd för att jag har tagit min fot ut ifrån världen för alltid

genom mina insikter in i tomheten,

samtidigt vet jag instinktivt att jag inte kan sätta min fot utanför världen

ens en sekund,

jag känner mig ensam i min världssyn.

Allting är så vackert och fulländat,

och utan någon att dela det med,

spelar det ingen roll.

Är det vad som är människans förbannelse?

Att vi är knutna till den här kroppen,

som har så starka begär.

Jag är redo att ta nästa steg.

Att hänge mig åt den oändliga visdomen,

att skänka mitt hjärta till världen.

Låt mig visa mig själv till den portlösa porten

i all oändlighet.