När vi sedan efter en lång promenad,

står här utanför din dörr

med mörka ögon men ändå glad

med brännande vader och ett naket bröst

blottad inför din ytterdörr

pustande andetag, blodsmak i halsen,

ett hjärta fortfarande stadigt bultande

utlämnande inför din vrede,

när du öppnar dörren och ser min sorgliga figur,

jag stinker av förtvivlan och svett,

från mina ögon som är modigt vända mot dina,

kan du uttyda mitt dubbelbrustna hjärta,

på marken framför mig kan du se bandaget jag använt,

för att hålla min hopplöshet samman,

nu uppenbart upprivna,

kanske bortslitna i samma sekund som jag landade framför din dörr

resultatet är en man på sina knän, i famnen hållandes,

spillrorna av ett brustet hjärta,

ögona borrade in i det som skulle vara hans hopp,

in i den själ som har funnit sin värld i detta hus,

ett hus som inte rymmer två personer,

som kanske aldrig gjorde det,

även om han många gånger sett dess insida,

och en gång kallat den hem

så vad säger den här konfronterade kvinnan,

till den utlämnande mannen,

som står på dörrgaveln,

till vad som för honom är himlen,

och för henne, osäkerheten,

kom in, eller försvinn?