Det kryper småkryp i mina fingrar, småkryp som vill skriva, som får njutning av att få trycka på tangenter. Småkrypen har däremot ingen agenda. De har ingen ide om något de vill skriva om. De har ingen historia att berätta. Det som de gör är att följa någon sorts större vilja, en vilja som får dem alla att kooridinera sig själva så att tangenterna de trycker på har rätt bokstäver och att alla trycker på rätt bokstäver i rätt tidpunkt så att de tillsammans bildar ord. Så småningom bildar dem meningar.

Vid första eftertanke skulle jag tro att det är ju jag som kommenderar de här krypen. Jag sitter ju här uppe i mitt huvud med mina stora ideer och intellekt. Men det är med sannningens ord som jag säger att jag inte har någon aning hur nästa mening kommer se ut. Om jag försöker hårt så tror jag att jag kan föreställa mig hur nästa ord efter det jag håller på att skriva kommer se ut, men inte mer än så.

Jag kan inte föreställa mig texten innan jag börjar skriva den. Kanske är texten något som utvecklas i realtid, som ett samarbete mellan mitt intellekt och mina fingrar. Jag börjar med att låta mina fingrar flyga iväg på tangentbordet och efter ett tag kopplar jag in mitt intellekt och så blir de två som ett härdat team. Ett team som ger lite och tar lite, låter den ena göra sin grej en liten stund och sedan byter dem plats.

Samtidigt så skriver fingrarna alltid, det är alltid verksamma, men det gäller också för mitt medvetande. Utan det skulle det inte finnas någon koordination alls, då skulle jag bara sitta som en slö sengångare och dreggla. Det är på samma gång sant att de inte både behöver vara igång samtidigt. Finns det ett hyckleri i det resonemanget? Högst antagligen – haha. Jag vet inte ens själv om det låter rimligt, hela den här texten känns som ett verk av mina ivriga fingrar. Jag menar allvar när jag säger att jag inte helt förstår vad jag själv skrivit. De är ord och de kommer någonstans ifrån mig, men jag kan inte berätta vartifrån.

Det är en så spännande tanke att det finns en drivkraft i världen utan tyglar. En som ingen kan kontrollera, varken enskilda människor eller mäktiga kejsare. En fors som alltid forsar. Den forsar liksom igenom allting, även mina fingrar när de skriver den här texten. Så på så sätt kan man säga att den här texten är ett uttryck av den eviga, världsomfattande forsen som driver allt och inte stannar för något.

Är det inte vackert?

Kanske är det för att jag tycker så mycket om den TANKEN att jag alltid söker den i alla mina upplevelser och erfarenheter, att det alltid är slutsatsen i mitt liv. Men är det inte helt okej att det är så just nu? Kanske kommer det en dag förändras, eller aldrig!

Det är utom min kontroll!