Åh min vän… molnen bär över den stora himmelen och de glider alltid lika stillsamt ner över horisonten.

Men vad händer med dem sedan?

Nedanför horisonten vet jag inte vad som händer med molnen. Det är bortom mig. Jag kan bara föreställa mig hur världen där ser ut, och vad molnen har för sig. Däremot vet jag att moln, likt oss själva, är i ständig förändring. De förblir aldrig densamma som de var för en sekund sedan. Så det kan hända att molnen vi ser nu ovanför oss är desamma som vi sett många gånger innan, bara i en annan form.

Vilken vacker tanke!

Ja det tycker jag också. Men det är egentligen bara något jag föreställer mig. Vad tror du händer med molnen när de kommer bortom horisonten?

Jag har tänkt på det väldigt mycket. Jag håller med dig om att det inte går att veta, det kan ju se ut hur som helst där borta. Det enda sättet att veta någonting alls är ju att se det med egna ögon. Problemet med det här är att när vi beger oss bort mot horisonten för att se efter, förflyttar den ju sig! Det får mig att tro att vad det än är som gömmer sig bakom horisonten vill de inte bli sedd. Eller så kanske världen försvinner när man kliver över tröskeln.

Isåfall menar du att molnen bara skulle försvinna när de kommer bortom horisonten?

Ja jag tror nog det. Jag ser molnen, sen glider de ner för horisonten, när jag går för att kolla bakom horisonten så finns inte mitt moln kvar.

Menar du då att det inte finns några moln bakom horisonten?

Nej det gör jag inte, det finns massa moln. Men det är inte samma moln som jag letade efter. Det är dock sant att moln förändras. Kanske kan jag då aldrig känna igen det moln jag letar efter, om jag inte följer det med ögonen, vilket jag inte kan göra om det är glidit ner för horisonten. Det ger mig däremot en ny tanke i huvudet.

Berätta!

Vad är ett moln?

Oj det var en spännande tanke, det måste jag fundera på en stund.

…

De två pojkarna fortsatte sin vandring i den kuperade skogen. Molnen letade sig fram emellan trädkronorna, som bara för att påminna dem om sin existensen, och det mysterium som det gav upphov till. De passerade granar och tallar, ekorrar och surrande bin. Vårsolen värmde skönt. Snön låg i små drivor under stenar och granar. De trivdes bäst där solen inte kunde nå dem och nu blänkte de med sin vita skönhet. Så lik den skönhet som strålade ovanför de två pojkarna. Molnen i all sin storhet. Först efter några kilometer lyfte den ena pojken rösten igen:

Jag tror att ett moln inte är så komplicerat som vi tror. Ett moln rör på sig, och det är ständig förändring. Molnet glider på himmelen, samtidigt som det blir mindre och större och ändrar form. Ibland försvinner det helt, det har jag sett. Jag har lärt mig i skolan att molnen skapas från avdunstning av vatten här nere hos oss, sen kan de släppa ut sitt vatten genom att regna bort sig självt. Hela tiden förändras molnen, de blir alltid någonting nytt, hela tiden! Därför tror jag att det inte är svårare än att moln är förändring. Eftersom de alltid är på väg att bli något nytt!

Oj du, det var stora idéer. Nästan lika stora som molnen som svävar ovanför oss.

Haha, ja…